Chili con carne: det (någorlunda) definitiva receptet

Chili

Uppenbarligen är det väldigt mycket bekvämare att posta matbilder med festliga hashtaggar på Instagram än att fundera på vad som faktiskt har hänt i grytorna och formulera informativa och läsvärda recept på en blogg. Här har det inte hänt mycket på några månader, men nu kan jag i alla fall presentera ett recept som borde ha postats för länge sedan: högrevschili.

Den här varianten har jag kokat mig fram till under ett antals års experimenterande, med förebilder i North Texas Red och Jamie Olivers variant i USA-kokboken. Chiliurvalet  är baserat på vad Ica Malmborgs i Lund tillhandahåller. Om din chilibudget är obegränsad vänder du dig lämpligen till Extreme Food och går bananas.

Recept:

1-1½ kg högrev
majsolja
½ dl majsmjöl
2 gula lökar
5 klyftor vitlök
1 röd paprika
1 färsk jalapeñochili
½-1 färsk habanerochili
1-2 torkade guajillochili
1 msk chipotlechilipulver
1 msk anchochilipulver
1 msk mald spiskummin
½ msk rökt paprika
½ msk oregano
5 dl kaffe
5 dl porter
ox- eller umamibuljong,
märgben, worchestershiresås, soja, fisksås och andra umamiboostare
1-2 limefrukter

  1. Hetta upp en stor gryta på maxvärme.
  2. Skär köttet i mindre bitar. Förslagsvis kuber ca 2,5 cm i sida, men romber, tesserakter och andra figurer fungerar också. Det viktiga är att det uppstår mycket yta att nästan bränna vid.
  3. Häll rejält med olja i grytan och bryn köttet hårt i omgångar.
  4. Under tiden kan du också hacka lök, färsk chili och paprika i större bitar och bryna rejält i en mindre gryta vid sidan om. När grönsakerna har fått lite lagom sotiga kanter kan du hälla över alla resterande kryddor och låta dem fräsa med en kort stund. Häll sedan på kaffet och låt koka 10 minuter. Smaka av och fundera på om det kanske borde vara ännu mer chili i grytan.
  5. När allt köttet är brynt lägger du tillbaka allt i den stora grytan. Häll över majsmjölet och rör om så det fördelar sig över bitarna. Häll på porter, joxet från den lilla grytan och tillsätt ytterligare umamiförstärkare. Låt puttra på svag värme tills köttet faller sönder.
  6. Pressa i lime efter behag, smaka av med salt. Servera med bönor, tortillas, crème fraiche, inlagd rödlök, mer chili eller vad du nu vill ha till.

Ratatouille, typ

Habacitron

Kan det här kvalificera som en sorts ratatouille? Paprika, pumpa, squash, citron (zest och skivor) och så några strimlor habanerochili. Stek på medelvärme i 15-20 minuter, på med lite socker och salt, klart! Enkelt, men smakrikt och uppiggande. Bara att se den här maten på bild ger ju en vitaminkick, så tänk dig hur pigg du blir av att äta den. Om det blir något över passar resterna bra att slänga ner i den här böngrytan som jag skrivit om tidigare.

Sallad med maximal höstpoäng

Höstsallad

Receptkreatörerna i Icas och Coops kundtidningar brukar tävla med varandra om att hitta på så säsongsmaximerade som möjligt i varje nummer. Nu är det höst och då ska vi njuuuta av rotsaker, fallfrukt och kastanjer. Men inte bara av den uppenbara anledningen att det ÄR klokt att använda råvaror i säsong. Nej, jag tycker det verkar som om det finns livsstilspoäng att hämta här. Du ska stå där i din höstiga kashmirtröja som matchar höstlöven och röra i en höstig viltgryta och känna hur det är SÅ RÄTT JUST NU.

Det finns två sätt att reagera inför detta säsongsnjutningspåbud.

1) Du drar trotsigt fram utegrillen, slänger på en flintastek och öppnar en bag-in-box Chill Out-rosé.

2) Du slänger ihop en underbar höstsallad som passar perfekt att ta med sig som kvällsmat till kolonistugan en blåsig men mysigt stearinljusupplyst oktoberkväll.

Om du väljer alternativ två, lyder ett tänkbart recept så här:

750 g pumpa
2 dl mungbönor
2 dl quinoa
300 g skogschampinjoner eller annan svamp
150 g finstrimlad rödkål
1 dl rostade pumpakärnor
1 äpple
1 morot
1 pkt marinerad tofu från Kung Markatta
salt, peppar, socker och olja

  1. Blötlägg mungbönorna i god tid. Koka.
  2. Skala och kärna ur pumpan, skär i stora bitar och lägg i en ugnsform. Ös på salt, peppar, lite strösocker och rejält med olja – varför inte den där pumpakärnsoljan som står längst in i skafferiet och passerade bäst före-datum för fyra år sedan, men inte verkar ha härsknat? Rosta tills pumpan är mjuk, men inte för mosig.
  3. Koka quinoa. Rosta pumpakärnorna. Hacka svampen i stora bitar, stek i olja tills de skrumpnat ihop lagom mycket.
  4. Hyvla moroten på mandolin, hacka små fina tärningar av äpplet. Skär tofun i bitar. Lägg eventuellt till ytterligare ingredienser efter eget tycke och smak.
  5. Blanda allt. Ät salladen, varm eller kall, med lämplig vinägrett eller dressing. (Jag tror det finns en yoghurt/tahini-dressing på annat håll på bloggen som passar bra, möjligen är den i somrigaste laget.)
  6. Känn maximalt höstmys. Glöm inte att upplysa din omgivning om denna mysfaktor via sociala medier.

Grym hummus och bönsallad i repris

Baljväxter

Jag borde uppdatera den här bloggen oftare. Tänkte ”det här måste jag blogga om!” under kvällsmaten, bara för att upptäcka att det senaste inlägget handlade om en av rätterna jag just satt och åt: en sallad på puylinser, schalottenlök och svarta bönor. Fast nu ser jag att jag gjorde salladen lite annorlunda (och lite godare) än sist, så det är lika bra att ta receptet i sin uppdaterade version. Dessutom blev fotot lite aptitligare den här gången, så pass att det inte behövde gömmas sist i inlägget.

2 dl puylinser
1 tetra svarta bönor
2 schalottenlökar
1 näve persilja

1 msk olivolja
1 msk sherryvinäger
2 tsk dadelsirap
salt & peppar

  1. Koka linserna och låt svalna. Hacka löken och persiljan fint. Blanda allt.
  2. Ät.

Rätt nummer två på bilden är en laddning hummus. Hummus är ännu en sådan där röra som knappt kräver ett recept, så använd det du brukar och lägg till två magiska ingredienser:

1) 1 tsk av den helt absurt goda chilisåsen Drakblod, om du kan få tag i den. Annars: i med något som tillför hetta och rökighet. Sweet Baby Ray’s eller liknande borde duga. Eller tillverka en själv; den här verkar god.

2) 2-3 tsk av den sortens svarta bönor med vitlök och chili som man brukar hitta i asiatiska livsmedelsbutiker (bildgoogla ”black bean garlic sauce” så ser du hur min burk ser ut).

Det blir jättegott.

 

Bönsallad med oväntat lyckad dressing

Hur ska jag göra för att äta mer vegetariskt? Det finns säkert en massa sätt att svara på den frågan. Till exempel: skaffa en inneboende som är vegetarian och känn hur detta inspirerar dig att bli mer kreativ med grönsaker (utom just idag, för Ica råkade sälja några nästan utgångna ekologiska fläsklägg för halva priset).

Eller: improvisera ihop en ny vegetarisk röra var eller varannan dag. Då bygger du snabbt upp ett brett och ständigt skiftande bufféutbud som du kan bygga eller komplettera måltider med. Det värsta som kan hända är att du i din entusiasm fyller kålskåpet med så många påhitt att du knappt får plats med andra väsentligheter, så som jäslådor med surdeg eller jättestora grytor med risgrynsgröt (kom ihåg: om du får för dig att piffa upp risgrynsgröt med stjärnanis kommer barnen att rata den skoningslöst och du får äta den själv en vecka i sträck).

Idag gjorde jag en bönsallad som blev så osnygg att jag sparar fotot till sist, men så god att den förtjänar ett blogginlägg.

2 dl puylinser
1 tetra svarta bönor
½ rödlök

2 msk olivolja
2 msk vitvinsvinäger
2 tsk dadelsirap
1 tsk dijonsenap
salt & peppar

  1. Koka linserna enligt anvisning på förpackningen. Låt svalna och blanda i en skål med en tetra svarta bönor och hackad rödlök. Förmodligen skulle det vara gott att blanda i keso, hackade oliver, groddar, vitlök eller hackade körsbärstomater. Det här påhittet är så enkelt att det knappt förtjänar ett recept, men om Hugh Fearnley-Whittingstall tycker att det behövs recept på kokta rädisor med smör så får väl ribban ligga där.
  2. Blanda övriga ingredienser till en dressing och häll över bönsalladen. Ät. Känn dig duktig som äter linser med så god aptit (det är dadelsirapen i dressingen som är knepet).

Hur det kan se ut på bild? Låt oss säga så här: det är inte Wolfgang Kleinschmidt som tagit det här fotot.

Bönsallad

Banankaka under utveckling

Banankaka1

I morgon måste jag ta tag ordentligt i jobbet igen, efter vad som känns som en evighet (men i själva verket kanske varit tre veckor) utan mycket mer skrivet än någon skivrecension till Sydsvenskan. Och det är med skrivande som med löpning: gör uppehåll mer än någon vecka och du börjar tappa formen. Åtminstone är det så för mig. Att komma igång igen efter en paus och formulera något vettigt om heavy metal känns lika motigt som att springa den där rundan genom stadsparken, bakom arenan, ner genom St Lars-parken förbi Höje å och tillbaka mot centrum igen.

Den här texten är, som du kanske anar, mest ett stretchingpass. Och nu äntligen ska den, som rubriken antyder, börja handla om banankaka. Banankaka är inte direkt någon kaka att skryta med; det mesta som har med banan att göra brukar ju skapa associationer till bebismellanmål, barnkalas eller desserter som dött frityrdöden på sorgliga kinakrogar.

Men banankaka blev det idag, för jag hade långväga fikagäster från Hörby att utfodra och oöverlagda banankakeidéer som dök upp i huvudet och inte ville försvinna. Banan, dadlar, brynt smör, muscovadosocker, rostade solroskärnor – det kändes som en bra kombination i teorin. I praktiken blev det mycket riktigt jättegott, åtminstone till en början. Det vill säga när kakan fortfarande var en brun sörja som låg och såg sådär aptitlig ut i sin bunke (se bild, jag är verkligen bra på att inte ta onödigt inställsamma foton).

Banankaka2

Banansötma, en lite rundare dadelsötma, lite kolatoner från det brynta smöret, en hint av muscovadosocker där någonstans, en bränd och knaprig kontrast från solroskärnorna – riktigt gott! Dock levde det färdiga resultatet inte riktigt upp till de förväntningar som smeten skapade. Kanske hade jag för lite solroskärnor i smeten, kanske borde jag ha minskat mjölmängden lite (kakan blev aningen kompakt), kanske var det dumt att använda yoghurt i stället för att springa till Coop och köpa mjölk. Jag känner att jag är en bra kaka på spåren, men är inte riktigt i mål. Det enda jag vet att jag inte ska ändra på är det här med att ha sesamfrön i formen. Sesam och banan trivs uppenbarligen utmärkt ihop.

Nåväl, så här ser receptet ut så länge:

3 ekologiska ägg
1 dl strösocker
1 dl muscovadosocker
1 tsk vaniljsocker
75 g smör
1 dl mjölk (fast jag använde yoghurt i nödvärn)
3½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
½ krm salt

ca 300 g banan
6 dadlar
50 g rostade solroskärnor
kokos, sesamfrön och ströbröd till formen

  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Vispa ägg, socker och vaniljsocker ljusbrunt och pösigt.
  3. Bryn smöret, häll i mjölken. Blanda med äggsmeten.
  4. Blanda mjöl, bakpulver och salt. Vänd ner i smeten.
  5. Stavmixa banan och dadlar (urkärnade, förutsatt att du inte vill ha en väldigt knaprig kaka. Rosta solroskärnorna. Vänd ner i smeten. Rosta ca ½ dl kokosflingor.
  6. Smörj en springform. Sprid ut de rostade kokosflingorna i botten. Fyll på med sesamfrön, se till att de klibbar fast på både botten och kanter. Fyll på med lite ströbröd också och tjoffa runt i formen, så att ytan är helt inte har några som helst kala fläckar.
  7. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30-35 minuter. Prova med en sticka, avgör själv om du gillar kladd i mitten.

Drömd kinesisk kycklingsoppa

 Kycklingsoppa
Konstigt nog drömmer jag sällan om mat, men härom natten drömde jag att jag lagade en kinesisk kycklingsoppa. Att den var just kinesisk måste bero på att jag har skaffat Erik Videgårds fascinerande kokbok ”Facing Heaven – Välkommen till Sichuanköket” och lagat en hel del ur den på sistone. (”Eldexploderande njurblommor” är en favorit, inte bara för rättens fantastiska namn.)
Så här i efterhand minns jag inte några klara instruktioner i drömmen. En kyckling skulle kokas, mycket mer än så behövdes inte för att en soppa skulle uppstå. Ungefär som när mina barndomsfavoriter Drutten och Krokodilen skulle koka korvsoppa: lägg korv i en kastrull med vatten, skaka om, klart!
När jag vaknade var det självklart vad dagens lunch skulle bestå av. Den blev så god att det är värt att efterhandskonstruera ett recept (som definitivt går att utveckla).
1 kyckling
½ purjolök (gröna delen)
5 cm ingefära
1 tärning umamibuljong
2 stjärnanis
300 gram rödkål
200 gram aubergine
300 gram blomkål
2 msk kinesisk soja
Salt, peppar, socker och annat efter behag
Valfritt: 1 msk fermenterad tofu med chili
1. Lägg kycklingen, hel eller i delar, i en kastrull med vatten, purjolök, umamibuljong och stora bitar ingefära. Koka upp och låt sjuda tills kycklingen är genomkokt (70 grader i innertemperatur).
2. Ta upp kycklingen, låt buljongen koka vidare. När kycklingen har svalnat så pass att du inte får brännskador av att hantera den är det dags att plocka bort köttet från benen, skära det i lagom munsbitar och lägga undan det i en skål.
3. Hur länge orkar du låta buljongen koka ihop? Och hur stor skillnad gör det egentligen att låta den göra det? Det viktiga nu är att smaka sig fram till en bra buljongbas. Jag hade en slatt söt aromatisk soja (användbart hopkok från Videgårds bok) i kylen och den slängde jag i, men det går säkert lika bra med mörk soja, stjärnanis och lite socker.
4. När du har en bra buljong är det dags att slänga i grönsaker. Jag råkade ha aubergine, blomkål och rödkål hemma och det blev gott. Men ta det du har i kylen som inte ser alltför mögelbevuxet ut. Aubergine visade sig hur som helst vara en hit i soppa, den fick samma tuggiga konsistens som en köttig shiitakesvamp. Grönsakerna ska bara koka fem-sex minuter, så att de behåller mycket av sitt tuggmotstånd.
5. Släng i kycklingköttet och låt soppan bli varm. Jag serverade den med en klump chilifermenterad tofu i botten av varje skål, vilket fick rätten att kännas 200% mer autentiskt kinesisk. Om du vill förbrylla dina gäster kan du laga soppan en dag i förväg och låta kycklingköttet dra åt sig färgämnen från rödkålen. Lila kyckling ger onekligen soppan ett mer drömlikt utseende. Eller mardrömslikt, beroende på vem du frågar.