Förväntningar är en människas värsta fiende. Ju högre ställda de är, desto jävligare kan det bli. Och ju mer privilegierad position man befinner sig i, desto mindre bekymmer krävs för att de där förväntningarna inte ska motsvaras av den futtiga verkligheten. Därav folks beteende i kommentarsfält på nätet, skulle jag tro.
Det är också förväntningar som gör att folk drabbas av den lyx/mys-hets som min nästan-kollega Kristin Nord på Sydsvenskan skriver om här, om än i annat ärende än mitt (och så länkar hon hit, en rolig och tillnyktrande motvikt mot eventuella förväntningar på en glassig tillvaro).
Sedan fungerar det förstås på andra hållet också. Var barnen bara vrålförkylda hela vinterhalvåret, men slapp undan huvudlössen och magsjukan som härjade på dagis? Fram med skumpan, eller åtminstone en flaska Törley rosé!
I sin bok ”Snubbla på lyckan” citerar psykologiprofessorn Daniel Gilbert ett utdrag ur Ernest Shackletons skildring av sin tredje expedition till Sydpolen. På väg dit fryser hans skepp fast i packisen, för att tio månader senare krossas och sjunka. Då tar sig besättningen till den obebodda Elefantön mitt emot Sydamerikas spets, som inte är ett särskilt mycket festligare ställe att vara strandad på. Tillsammans med fem andra män fortsätter Shackleton sedan i båt mot Sydgeorgien, en seglats som tar sjutton dygn. Till slut får de kontakt med norska valfångare och så börjar det ordna upp sig.
Är de deprimerade för att de är utsvultna, förfrusna och har misslyckats med expeditionen? Nej, Shackleton beskriver hur gruppen skulle kunna tas för en muntert trallande scoutkår. Deras förväntningar är nämligen så lågt ställda att de är förbluffade över att ens vara vid liv. Då spelar prestige och några tår mer eller mindre ingen roll.
Ett mindre dramatiskt exempel dök upp när jag nattade min fyraåring härom kvällen. ”Julia vill ha ett djur” av Barbro Lindgren och Eva Eriksson handlar, som du kanske anade, om att Julia vill ha ett djur. Utanför en mataffär hittar hon en hund so någon har bundit fast. Den knyter hon loss och stoppar i sin dockvagn. Strax kommer det en arg kvinna som tar tar tillbaka den, men Julia ser positivt på saken: ”Nu har hon ingen hund längre. Men en liten stund hade hon en och det var roligt.”
Byt ut ordet hund mot valfritt annat föremål för begär, längtan eller förväntningar och du har en nyttig påminnelse att upprepa för sig själv i händelse av besvikelse.
Vilket för oss till maten för dagen: béarnaisesås.
Béarnaisesås är något jag förknippar med förväntningar. Först har jag i åratal gått och avstått från att slå min egen eftersom jag förväntat mig att det ska vara svårt och inte värt besväret. Och så har jag ärligt talat inte ätit särskilt mycket av den äkta varan, utan mest pulversmet från Blå Band. Och så länge man inte vet vad man missar… jo, okunskap kan vara en välsignelse. Daniel Gilbert skriver en del om hur individuella referenser kan göra att till synes helt olika upplevelser – säg, äta ett jättemeal på Sibylla eller avverka en sittning hos Daniel Berlin – kan ge samma njutningsstyrka, men nu håller jag på att glida bort från mitt tänkta ämne igen.
Hur som helst: förra måndagen gick jag till slut bea-debut (och kände mig som huvudrollsinnehavare i den inte så romantiska komedin ”The 35 Year Old Béarnaise Virgin”). Receptet var Tareq Taylors, tillvägagångssättet jättelätt: vispa äggula och smaksättning i vattenbad tills det tjocknar, fetta upp med 50-gradigt klarat smör. Det skar sig inte och blev jättegott till grillad fläsklägg.
Efter en sådan premiär är det lätt att förvänta sig att det alltid ska vara lätt att göra béarnaise hädanefter, som om det satt i muskelminnet på samma sätt som cykling och riffet till ”Smoke on the Water”.
Det är det inte. Som jag har svurit i helgen som gick. Vispat, vispat, vispat en föredömligt krämig sås som sedan plötsligt var en sorgligt tunn smet i stället.
Vadå, jag dyster? Bara för att den väntande, välmarmorerade entrecôten inte skulle få ackompanjeras av en perfekt matchande sås?
Nej, till att börja med skapade misslyckandet förväntningar på att jag skulle kunna lära mig något i stället. Det sägs nämligen vara enkelt att rädda en skuren bea. Knäck en ny äggula i kastrullen, vispa ned den gamla såsen och vänta på att magi ska hända. God sås + lära sig av misstag = WIN. Eller hur?
Resultatet av mitt återupplivningsförsök syns på bilden i början av det här inlägget. Får jag skylla på att min mors kök inte är utrustat med en digital kökstermometer? Nej, det får jag inte. Jag slarvade med temperaturen, så enkelt är det. Eftersom det vore slöseri att slänga ett halvt kilo smör och ett halvdussin gulor sparade jag de sorgliga resterna i kylen för att försöka igen nästa dag.
Det gick åt helvete på söndagen också.
Men en liten stund hade jag en fin béarnaise och det var roligt. Och jag hade inte förväntat mig att jag skulle få en god äggröra, så kaloririk att man skulle kunna rekommendera den som färdkost på polarexpeditioner. Den behövde bara lite mer salt.
PS. Man ska inte skriva långa blogginlägg direkt i WordPress. Webbläsare kan råka backa och radera en massa bra formuleringar som man sedan, svärande i vredesmod, får försöka återskapa efter bästa förmåga. Inbillade jag mig att modern teknik skulle vara oberoende av den mänskliga faktorn? Förväntningar kan som sagt vara skadliga för det mentala välbefinnandet.
FETT OCH GOTT 